Mitt i Fålhagen kommenterar inte ofta händelser utanför vår stadsdel. I natt har jag dock svårt att somna eftersom jag känner mig helt matt av de hemska nyheterna från Norge. Vad jag vet så känner jag inte någon som råkade ut för de här hemska dåden men på någon nivå känner jag ändå hur hemska de här händelserna är. Både för de mördades släktingar och bekanta, men även för det norska samhället. Jag kanske är naiv men jag vill tro att människan är god trots att jag gång på gång får motsatsen bevisad. Inte för länge sen läste jag på
http://begrundatoplitat.blogspot.com/ om vem som blir kriminell och varför. Hon avslutar sin rubrik med en fråga om vad vi kan göra. Den frågan har aktualiserats i mitt huvud ikväll och är kanske någonting man kan göra på stadsdelsnivå.
Jag har svårt att skriva om gärningsmannen för jag anser att han inte förtjänar någon uppmärksamhet som helst men på något sätt försöker jag se, inte förstå, hur en person kommer fram till att hans uppgift i världen är att döda så många norrmän som möjligt. Att dessutom döda unga människor som bestämt sig för att använda demokratiska vägar för att ändra samhället, är någonting jag bara inte kan förstå eller acceptera. Gärningsmannen visar ingen respekt för någon annans liv men hans eget liv anser han vara så pass speciellt att han valde att låta polisen ta honom levande. Det tycker jag visar på att han har mycket narcistiska drag. Jag tror att en del av hans straff borde bli att aldrig någonsing få se nyhetsinslag eller andra dokument om sina dåd.
Att umgås med en sån här person måste vara som att klättra upp för ett berg. Det finns ingenting att ta fast på. En person som isolerar sig frivilligt eller därför att det finns någonting så avvikande hos honom som skrämmer andra. Enligt uppgifterna i tidningarna så hälsade han aldrig på sina grannar när han bodde hemma hos sin mamma. Här kommer vi till bloggperspektivet i det hela. Jag hälsar alltid på mina grannar! Alltid! Varför? Jo, dels för att jag tycker att man ska göra det men många år som lärare har lärt mig att ett enkelt Hej! till någon kan säga så mycket om den andra. Att gärningsmannen inte hälsade på sina grannar är en oroväckande sak men att han vid 32 års ålder bodde hos sin mamma är mycket mer oroväckande! Någonstans i mammas lägenhet har hans ilska mot samhället tagit sjuka former. Det fanns ingen som ifrågasatte honom. Jag tror inte heller att han hade så många vänner. Vi måste börja med att hälsa på varandra och se varandra. Fråga hur det är.
Det är så lätt att alltid skylla på någon annan för sina egna misslyckanden. Är det så att unga män som hamnar i vad som ser ut att bli livslångt utanförskap väljer att ta ut sin ilska på andra? Man motiverar sina dåd med någon form av orättvisa som man råkat ut för. Vad kan man göra mot detta? Tyvärr så är medierna och samhället i stort mycket mån om att alltid hitta en skyldig, vilket på något sätt ska förklara det hela. Just nu försöker man klassa den norska massmördaren som högerextremist. Dataspel har också tjatats om. Det handlar varken om politiska åsikter eller dataspel utan jag tror att det mesta beror på att han helt enkelt inte känt att platsar in och som inte har en kompis.
Därför ska jag fortsätta hälsa på alla i mitt trapphus och på gården. I en stad så är det så lätt att vara anonym och bli ensam. Jag hoppas att vi som bor i Fålhagen ska prata mer med varandra för jag tycker ibland att det är alldeles för tyst i trapphusen eller på gatorna. Vad ska man göra med arga unga vita män som isolerar sig? Det finns många frågor men jag hoppas att alla i Fålhagen har minst en god vän som man kan prata med när som helst.
Hoppas att det inte blev många språkfel. Klockan är mycket.
