Tiggarvågen i centrala Uppsala

Vi var på en avkopplande semesterresa i USA. Man får perspektiv på saker och ting och jag kanske får anledning att återkomma till saker vi såg i USA. Vi kom hem i tisdags och bestämde oss för att äta lunch på en sushirestaurang i stationshuset. Vi hann knappt sätta oss ner innan en rossäljare kom till oss. Inne på Resecentrum alltså. Det fick mig att formulera mina tankar kring tiggande. Jag vill ha en tiggarfri Fålhagen och Uppsala. Jag tänkte att jag delar mina tankar med er här. Inte ens i Las Vegas såg jag så många tiggare som man har i Uppsala i dagsläge.

Tiggare vs solidaritet

Min solidaritet är inte världsomfattande utan den begränsar sig till de ramer som en välfärdsstat kan erbjuda. Och jag vill absolut inte att man privatiserar välfärdstjänsterna, även om jag måste erkänna att mycket av välfärden redan privatiserats. Men jag behöver inte gilla det. Men vem ska välfärdsstaten ta hand om? Det är en svårare fråga. De som bor i landet? Då blir problemet att definiera vad man menar med att bo? Ska man utgå ifrån medborgarskap? Då ligger jag risigt till. Eller ska man utgå ifran att personen har ett svenskt personnummer? Jag tycker att innehavandet av ett svenskt personnummer borde automatiskt innebära att man godkänt den rådande samhällsmodellen. Och i mitt huvud ingår inte tiggande i den rådande samhällsmodellen.

På 1800-talet och i början av 1900-talet var tiggeri ett mycket vanligt fenomen bland annat på landsbyggden. I städerna satte man upp skyltar som förbjöd bettleri. Detta var innan Per Albin Hansson introducerade och införde välfärdsstatsmodellen. Sedan dess har staten allt mer tagit hand om människor i nöd, vilket blev lättare eftersom staten fick det bättre ekonomiskt och levnadsstandarden steg. Därför blev tiggeri och hemlöshet någonting som jag som är född på 70-talet endast förknippar med alkoholister, knarkare och psykiskt sjuka. Dem hjälper staten redan och så kompletteras detta av olika frivilligorganisationer. Så ska det vara.

Välfärdssystemet tål inte tiggare. Varför? Därför att det skapar en konstig situation där de som ingått ett samhällskontrakt med Sverige och räknar med att skatterna ska täcka välfärden för alla. På sikt kan toleransen för att hjälpa behövande sjunka. Och ska en stat verkligen hjälp dem som inte ingått ett samhällskontrakt med Sverige? Jag tycker inte det.

Solidaritet är jättebra och jag tycker att man ska hjälpa andra till att klara sig själva. Därför har svårt att förstå hur jag genom att ge tiggare pengar eller mat skulle lära personen att klara sig bättre. Det är inte sådan solidaritet som jag förespråkar och gillar. Jag utgår ifrån uttrycket: give a man a fish and you feed him for a day. Teach a man to fish and you feed him for a lifetime.

Jag tycker att man gott och väl kan förbjuda bettleri i Uppsala. Sådant hör inte hemma i en välfärdsstat och påminner mig om ett gammalt och dåligt skämt om finnar (under Sovjettiden). Skämtet: Sovjetunionens president var på besök i Finland och beklagade sig över det stora antalet uteliggare och hemlösa. Den finska presidenten sa att det fanns säkert såna i Sovjet också vilket den sovjetiska presidenten kontrade med att säga att den finska presidenten fick skjuta alla uteliggare och hemlösa som han såg i Moskva. De åkte till Sovjetunionen och dagen efter stod det i de finska tidningarna att fem finska turister skjutits i Sovjetunionen.

Vem vågar ta tag i frågan? Jag vill inte ha tiggare i bibliotek eller inne på resecentrum. Och jag vill inte ha tiggare som låter, den så kallade musiken är en sak, men när människorna börjar säga ”please, please” osv... då har min solidaritetsgräns passerats.

Tiggarna skräpar ju ner nåt fruktansvärt utan några som helst följder! Så ska det inte heller vara. Det svenska samhällets gemensamma regler ska gälla alla! I Texas riskerar man 2000 dollars böter för nedskräpning. Med risk att jag blandar äpplen och päron så vill jag avsluta med att önska att man även ska lösa bärplockarnas situation. I Finland är arbetsgivaren tvungen att se till att bärplockarna har någonstans att bo, och då gäller det boende med någorlunda kvalitet, så som gamla skolor osv. Varför i hela världen har man inte samma krav i Sverige? Är det dags att solidaritets/rättvisemärka bären också? När någon försöker göra någonting vettigt åt sin situation så ska samhället och arbetsgivare ställa upp och hjälpa till! Så borde det vara om vi fortfarande ska ha den svenska modellens rester kvar.