Kapitel 9
Det här är hopplöst utbrast Karlsson som sällan tillät sig
själv att ge uttryck för frustration. Han brukade se till att alltid se möjligheter
i allt, men nu kändes det kört. Tvättstugan städades en gång i veckan och
städfirman hade gjort sitt jobb i morse. Det fanns inga spår av mord i
tvättstugan. Dead end tänkte Karlsson. Medan Karlsson fortfarande tänkte på vem
som skulle döda någon i tvättstugan hörde han hur Larsson ropade på honom. Vet du hur ofta det blir bråk i tvättstugan, började Larsson.
Alltså jag är faktiskt riktigt överraskad över att inte fler dödas i
tvättstugor. Det är någonting med att tvingas ner till källaren med de sista
rena kläderna på sig och någonting som inte är som man räknat med som får oss
människor agera irrationellt. Karlsson tänkte precis tacka Larsson för den
insiktsfulla analysen som inte fört dem närmare ett konkret gripande. Han hann
dock inte göra det innan Larsson fortsatte. Vet du Karlsson, sa hon att en av
sakerna som folk bråkar mest om är städningen i tvättstugan. Du har väl också
sett de där arga lapparna om ”ta bort luddet – annars dör du” och jag tror att
det är någonting sånt som hänt här och jag vet vem som är skyldig. Nu fattade
inte Karlsson någonting, vad har tvättrumsstädningen någonting med mordet att
göra? Det var då Larsson tog honom till tvättmaskinens luddfilter. Du vet
Karlsson, det är inte många som vet att man måste rengöra luddfiltret på
tvättmaskinen också. Inte ens städfirman vet om det och det var tur för vår
mordutredning, sa Larsson för ser du det jag ser där.
Karlsson kunde inte tro sina ögon. Det var katthår i
luddfiltret och trots att han sett flera katter under dagen visste han direkt
vilken katt som varit i tvättstugan. Endast en katt hade haft gul päls. Rut die
Liebens katt. Larsson gav honom en medhållande blick. Det var nog Rut die
Lieben som mördat Sven Lustig. Det var dags att prata lite mer med damen med
den gulpälsade katten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar