1920 var Petterslund tydligen någonting som uppfattades som en kåkstad i utkanten av staden. Numera räknas Petterslund som en del av Fålhagen. Man behövde inte följa byggnadslagen från 1874 och då blev husen billigare och sämre eftersom Petterslund låg utanför stadsgränserna. Visst känns det resonemanget bekant? Att bara man får bygga utan att följa alla lagar så kommer man att kunna bygga mer och utan att husen blir lyxiga.
Jag tycker att det är intressant att det fanns sunkboende kvar i centrala delarna av Uppsala ända till 60-talet. För alla sunkboenden låg inte på utkanterna av staden utan även mitt i. Det är lite svårt att ta till sig. Men å andra sidan, efter förra sommarens USA-resa och upplevelsen av Los Angeles så finns det fortfarande städer i världen där det är sunkigt att bo mitt i.
Det var viktigt att bo på rätt sidan av ån. Fålhagen är inte rätt sida av ån. Undrar om det fortfarande är så, men när jag flyttade hit 1997 så var det fortfarande mycket prat om att bo på rätt sida av ån. På sistone har jag inte hört så mycket om sånt. Kanske beror det på att jag enligt den definitionen bor på fel sida av ån och då vill ingen prata om det här.
En annan sak som känns känns igen från 1920 är att bostadsmarknaden, enligt LO-boken, var organiserad helt efter marknadens krav. Också det resonemanget har framförts på sistone.
En arbetarfamilj hade under 1920-talet råd med ett lägenhet med ett rum. Ville man ha två rum så var man ofta tvungen att skaffa en hyresgäst att dela kostnaden med. Man bodde trångt då för man hade inte cashen att bo flottigare. Mycket av analysen från 1929 känns också igen, varför man inte åtgärdade problemen som dels berodde på trångboddheten och dels att husen inte var så bra överhuvudtaget. Eller vad sägs om detta:
Överbefolkning, vägglöss och dålig ventilation, drag och fuktskador var vardagsmat. Och så det som gör att man väntar med renoveringar in i det sista, man vill inte höja hyran:
Hyresgästernas rädsla för uppsägning eller ökad hyra lägger hinder i vägen för ett effektivt ingripande för missförhållandenas avhjälpande. Att ge folk bättre bostäder stod alltid mot hur mycket folk hade råd att betala. Så är det även idag. Och det har gjort att Fålhagens arbetarklasskaraktär allt mer försvinner. De mindre bra levnadsförhållandena gjorde att folk ofta var sjuka, ungefär som när folks barn börjar på dagis så drabbas man av allt möjligt. I boken skrivs hur man tog de sjuka till sjukhuset med spark. Det lät lite exotiskt. Under mellankrigstiden bodde en kärnfamilj, mamma, pappa och barn utan inneboende eller släktingar i ett rum och kök. Och det var alltså en förbättring!
På 30- och 40-talet kom förändringen. Husen blev allt modernare. Det var då nästan hela Fålhagen byggdes. Och 1945 kallas för tröskeln till välfärdssamhället. Antalet hyresrätter hade minskat sedan 1920. Arbetarklassen var hänvisad till äldre och verkligt omoderna bostadsbeståndet. Det fanns antingen supernytt eller supergammalt. En annan utvecklingen mellan 1920 och 1945, utöver att standarden höjdes och att antalet lägenheter ökade, att procentuellt så minskade andelen större lägenheter. Jag förmodar att det berodde på att marknaden utgick ifrån efterfrågan. Och kostnaden var en viktig fråga. Ju modernare hus, desto dyrare blev det att bygga.
Nu börjar vi komma till Fålhagen. Arbetarklassen bodde öster om ån men en hel del bodde även mitt i stan. Men de riktiga arbetarklassens hus fanns öster om järnvägen dvs. bland annat i Fålhagen. Här mitt i Fålhagen där vi bor tillhörde mer än 2/3 arbetarklassen. Men Petterslund var det arbetarklasstätaste området i Fålhagen för där tillhörde nästan 4/5 arbetarklassen. Ett hum om vilken förvandling Fålhagen genomgått sedan 1945 är att medan arbetarrörelsen då fick mellan 60 och 75 % av rösterna, är det numera Miljöpartiet, Moderaterna och Folkpartiet som regerar i Fålhagen.
Boken beskriver om hur trångboddheten gjorde sig påmind 1945. Barnen fick leka utomhus! Det har jag funderat på en hel del. Jag ser aldrig barn leka själva här i Fålhagen! Antingen så leker barnen i lekparker, oftast med en förälder i närheten, men aldrig på gårdarna. Är utelek ute? Eller beror bristen på barn ute på gården på åldersstrukturen i området? Eller att det är roligare med dataspel än att springa ute?
Så småningom kom förändringen i gång. Den moderna medelklassen vågade sig både över ån och järnvägen, för att citera boken. Ofta pratar man om att bostadssegrationen ökar. Jag skulle vilja säga att bostadssegration alltid funnits och att man alltid varit medveten om var man ska bo och var man inte ska bo. Tyvärr. Jag tycker att en blandning av boenden är bäst. Eller att man åtminstone ser olika klasser. Risken nuförtiden är att man bor och lever mitt i sin egen klass och inte tvingas umgås med olika människor. Det tror jag är farligt för samhällets sammanhållning. Men att påstå att skillnaderna skulle ha uppstått på sistone är en historielös tanke. Jag kom att tänka på min egen barndom, visserligen tillhörde jag arbetarklassen, men den delen av arbetarklassen som bodde i en villa. Jag hade inte mycket med hyreshusbarnen att göra. Men vi möttes i skolan. Det gör man inte längre. Om man inte vill.
