Eberhard börjar med att skriva om saker om hur lättskrämda och ologiska vi människor är. Särskilt de som precis fått barn. Fick du barn i somras? Alltså sommaren 2013. Då har du säkerligen blivit alarmerad av kattparasiten som tar sig in i barnens hjärnor. Det låter ju väldigt läskigt eller hur? Men Eberhard tänker lite annorlunda. Han påminner läsaren om att de flesta av oss redan har den där parasiten i våra hjärnor och den verkar inte göra någon skada. Så var av vår rädsla? Jo, en teori som jag har har sett, minns inte var, är att man skaffar barn så sent i livet att de blir en dyrbar investering och därför skyddas de lite extra.
Varför har barnen då tagit makten? Jo, en teori som Eberhard verkar driva är att föräldrarna inte säger nej och inte heller uppfostrar sina barn. Fascinerande och mycket intressant. Eberhard har även åsikter om skolan och förskolan där jag anar att han är mer inne på Vygotskij än Piaget, alltså att man ska hjälpa barnen över olika trösklar istället för att låta barnen upptäcka barnen som i Piagets värld, och helt i linje med Rousseau. Ändå vill inte Eberhard gå så långt så att vi hamnar hos de amerikanska föräldrarnas värld där man är och petar och hjälper med allt i ett barns liv. Eberhard är, helt rätt enligt mig, inne på ett spår där barnen måste utsättas för motgångar och svårigheter. Han tycker nog att svenska föräldrar är lite för mycket av typen "om du är sjyst mot mig så är jag sjyst mot dig". Det är tråkigt. Jag har inte kommit till Eberhards kapitel om skolan och förskolan men jag har fått ett litet tips om vad han tycker om skolan. Han låter inte så nöjd med skolan. Ett direkt citat:
trots att barnen idag inte förväntas ta ansvar för när de gör fel, så läggs det större ansvar på dem i form av att de ska inhämta egen kunskap och inte förväntas få katederundervisningen. Lite ansvar för sitt agerande och mycket frihet. En ganska problematisk kombination.
Eberhard avslutar sin bok med att säga, ironiskt mot oss som inte har barn, att de som vet mest om barnuppfostran är de som inte har egna barn. Ja, vad ska man säga. Jag nöjer mig alltså med att endast kommentera Eberhards bok och inte skriva några barnuppfostringsråd :). Om jag nu klarar av det.
Eberhard kommer fram till att det bästa sättet att uppfostra barn är att man satsar på sin relation med sin partner. Detta kommer han med efter 200 sidor. Där kunde man ha avslutat boken. Istället så börjar Eberhard skriva om skolan och förskolan. Att komma fram till att det viktigaste för barnet är att dess föräldrar har en fungerande relation är i för sig bra för däremellan raderna har han verkligen vacklat och funderat på saken. Trots detta så är antydan hela tiden att föräldrarna borde bli vuxna, så som de beter sig i dagens samhälle så har en forskare kallat dem för kidults. Man ska fortsätta vara cool, trots att man skaffat barn.
Eberhards ord om skolan följer den diskussion som pågått i medierna under en längre tid. Ingenting nytt där. Att man borde lära sig saker i skolan, istället för att få en uppgift att reflektera över. Hans egen son hade fått en uppgift om att reflektera över svensk utrikespolitik. Tämligen tuff uppgift för en elev i högstadiet, särskilt eftersom alla elever i klassen verkade ha fått samma uppgift.
Men Eberhard talade om det positiva med att en förälder är hemma med sitt barn längre än minimalt. Och att statusen för personen som stannar hemma med sina barn borde höjas. Det var lite KD-vibbar över boken på vissa ställen. Han är även inne på att föräldrarna själva ska få bestämma hur de gör. Den tanken är vacker, men varför tror jag att det i så fall skulle vara kvinnorna som stannade hemma. Rätta mig om jag har fel.
Tanken om att låta föräldrarna vara hemma med sina barn är rafflande när Eberhard i princip hela tiden har antytt att svenska föräldrar är kidults, alltså inte riktigt vuxna nog för att ta hand om sina barn. En intressant tanke att då låta någon av föräldrarna att stanna hemma med barnet. Eberhard verkar få "mentalmässling" av att vi glädjeligen lämnar barnen på dagis så tidigt som möjligt. Han gillar det inte. Typ. Ok, så om föräldrarna inte är vuxna nog att ta hand om sina barn, är det då inte jättebra att vi lämnar våra barn på dagis. Det trodde jag, och jag trodde även att barn som inte har ordentliga föräldrar dvs. som missbrukar alkohol med mera osv, också mår bättre av att komma till dagis så fort som möjligt. MEN Eberhard är livrädd för att staten ska kunna forma barnen. Verkligen. Det tycker jag är lite konstigt.
Han är även väldigt tydlig med att han tycker att forskningsunderlag och stödet därefter för olika tankar om hur man ska uppfostra barnen, är väldigt väldigt tunnt. Jag fick en tanke om att barnuppfostringsråden var lite grand som bantningsråden. Det kryllar av dem och människor sväljer dem utan eftertanke eller forskning. Nåväl, resten av boken handlar om hur man överskyddar och övercurlar barnen.
Hans tidigare böcker är mycket bättre. Den här kändes lite som en samling essäer som man gjort en bok utav.
