Matens fria rörlighet

När pengarna åker runt mellan olika länder brukar det vara tecken på att man söker skattefrihet. Eller att landstinget letar efter skatteavdrag i två olika länder. Visserligen är det allvarligt när man fifflar med pengar men det finns någonting som är ännu värre: att fiffla med maten vi äter. Det är därför man ska bli misstänksam om ens mat vandrat en längre väg från källan till ens tallrik. Jag tycker att när hästköttets väg från hästen till ens tallrik är följande: Rumänien–Holland–Cypern –Frankrike–Luxemburg–Sverige, bör man misstänka någonting men det är svårt för mig som konsument att veta detta eftersom förpackningen inte berättar om den långa resan.  Frihet under ansvar är svår att bemästra, särskilt när cash finns att tjäna. Det påminns vi ofta när nya skandaler dyker upp. Moralen är inte sen på att svika när pengar kommer med i bilden. Det är bara att titta på lasagneskandalen eller teliahärvan. 

Alldeles för många journalister ställer felaktiga frågor om hästköttsskandalen. Det är som att journalisterna endast består av hästälskare (levande). Det är inte hästköttet i sig som är brottet mot matens fria rörlighet. Nej, hästköttet har fått en förfalskad identitet och blivit nöt någonstans mellan Rumänien, Holland, Cypern, Frankrike, Luxemburg och Sverige.  Hur är det möjligt? Jag minns hur alla matdjur (kor och får) fick lappar ipiercade i sina öron. Det var för att ha kontroll över djuren om jag inte minns fel.  En bonde i ett valfritt europeiskt land kan ha hur frigående djur på sin gård och inte göra sig skyldig till förfalskningar av källförteckningar men vad hjälper det om mellanhänderna gör det ändå. Vem har ansvaret?

Trots att alla matdjur är markerade i Europa så kunde hästkött hamna i en lasagne som endast skulle innehålla nötkött. Naturligtvis pågår jakten på de skyldiga. Det brukar alltid bli så. Friheten att tjäna pengar borde alltid vara underordnad vikten att se till att veta vad man säljer.  Annars kommer skämten om alla hästar i hemma aldrig ta slut. Människor behöver inte pass för att åka inom Schengenområdet men jag tycker att maten bör alltid att kunna identifieras hela vägen. Det kravet kan inte ens EU mala bort. Rätten att få välja vad man ska svälja. Det är frihet.

Lösningen är att man låter ett slaktat djurs alla delar få samma kod som originaldjuret haft. Det går att skicka paket över hela Europa och ändå hålla koll på var ett paket befinner sig. Så borde man göra med all mat. Det var inte svårt för EU att försöka övervaka den fria rörligheten på nätet, så varför inte satsa lite resurser på att ge oss den mat vi tror att vi köper. Frihet under ansvar.