Sommarens frihetsserie närmar sig slutet. Den här texten är den sista i serien. Imorgon ska du få läsa om olika löpningsalternativ för fålhagenbor. Men först ska vi avsluta frihetsserien. Jag önskar att jag skulle kunna skryta med att den här texten är den bästa i serien men så är det nog inte. Dessutom så kräver en sådan värdering att man har kriterier att utgå ifrån. Vad är det som ligger bakom värderingen av texterna.
Jag tycker att det är en frihet att kunna flytta mellan länder utan alldeles för mycket kontroller. Men då krävs det vissa saker. Förra årets nobelpristagare EU har visat att människorna kan leva i fred, trots att man kunnat flytta fritt mellan länderna. Det är oftast bra att börja i liten skala och testa om någonting fungerar. Jag tycker att friheten att flytta inom EU har varit underbar. Man slipper eländiga passkontroller mellan EU-länderna. Jag minns hur jobbigt det var att försöka ta sig in i Estland eller ut ur Lettland för bara några år sen när de inte var med i Schengen. Suck. Och varför Storbritannien inte är med i Schengen förstår jag mig inte på. Jag tycker att det är överbevisat att paradiset inte ligger på de engelska öarna.
Den fria rörligheten, inte invandringen, kräver dock att vi har ett system som vet vilka vi är och var vi är. Det handlar om allas säkerhet så att ingen ska kunna gömma sig bakom anonymitet. Det frestar oss människor att göra bus, det är bara att titta på vad som händer på nätet när vi inte behöver stå för våra åsikter. Ni har ju läst och förstått att jag inte gillar övervakning eller FRA men det känns som att vi behöver det i en värld där allt större rörlighet är ett faktum. Det tar emot att erkänna det men samtidigt är det bara att konstatera att övervakningsbilderna på maratonbombare i Boston talar sitt tydliga språk. Om man inte lyckas fånga alla i tid så är det åtminstone bra att kunna fånga dem efteråt. Så övervakning ökar känslan av säkerhet. Eller? Hur många av oss skulle tycka att det är OK av staten att veta vart vi åker? Jag skulle nog inte vara den första som skickar ett sms eller email till UD och Carl Bildt och berättar att jag dragit till Thailand. Jag tror inte att så många andra skulle göra det heller. Eller? Ändå skulle vi säkert kräva att vi skulle räddas först av alla om tsunamin skulle drabba oss. Vår fria frihet att kunna åka vart som helst och räkna med att bli räddade. Hur kan man då inte utgå ifrån att alla andra ska kunna lämna det drabbade landet? Var går gränsen för fri rörelse?
När Hosni Mubarak hade bara några timmar kvar av sin diktatur, lyfte ett flygplan från Egypten mot Sverige. I planet satt min flickvän. Jag antar att många egyptier hade velat åka med. Samtidigt ville många egyptier stanna kvar. Det är precis som fria rörligheten och friheten att bestämma var man vill bo i ett land som även kan tillämpas mellan länderna. Alla vill inte flytta, oavsett hur det ser ut. Den friheten måste man respektera. Det är lätt att se sitt eget land som det absoluta paradiset dit alla borde vilja komma. Världen ser olika ut, beroende på hur man ser på livet och livskvalitet. Däremot tycker jag att man ska göra det möjligt för alla som vill att flytta på sig att flytta på sig. Jag tror nämligen på att de som valt, frivilligt eller ofrivilligt, att flytta på sig, kommer att bidra till ett bättre samhälle vart de än hamnar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar