Kapitel 2
Vad är det här nu då, tänkte kommissarie Karlsson. Det är
minst tjugo fönster mot soprummet och ingen har sett någonting. Varför satt det
ingen övernyfiken man eller kvinna i rullstol med utsikt över gården. Karlsson
var aningen frustrerad över att mindmapsprogrammet på hans smartphone inte
redan generat någon form av mördarprofil för liket i soprummet hade blivit
mördat, det hade Karlsson hört kriminalteknikerna konstatera ganska omgående
och inte kröp en död man in i en sopsäck på egen hand. Nu var han tvungen att
intervjua alla. Det fick bli han och Larsson som skulle gå runt och intervjua de
boende. Karlsson hoppades på ett snabbt slut på utredningen för sådana här
spaningsmord hade en tendens att dra ut på tiden. Det var dags att börja jobba
medan andra jobbade med att få reda på vem den mördade var. Karlsson ropade på
Larssson. Det var dags att aktivera poliskårens två topputredare.
Karlsson hade inte alltid varit polis. Hans föräldrar hade
ju styrt honom in på forskarspåret. Han hade spenderat de 10 första åren av sin
yrkeskarriär i ett labb och försökt lösa gåtan om vad som händer i våra hjärnor
när vi dricker alkohol. Efter att han tröttnat på berusade möss som betedde sig
oberäkneligt och till synes utan någon naturvetenskaplig förklaring, bestämde
sig Karlsson att jobba med berusade unga män. Därför sökte han till polisskolan
och blev intagen på en gång. Han hade inga problem med att klara av de fysiska
kraven eftersom han alltid varit noggrann med sin egen hälsa. Det var för
övrigt i polisskolan som han hade träffat Larsson som visade sig vara duktig på avläsa
människor. Det var så de hade hittat varandra. Dock endast yrkesmässigt.
Nej, smartphonen gav verkligen inga variabler att jobba
utifrån. Lika bra att lägga den i fickan och börja med traditionellt fotarbete.
Det skulle bli en lång dag.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar